Sv: Elin drog in den krispiga höstluften när hon och Markus långsamt vandrade genom Djurgården.
En: Elin breathed in the crisp autumn air as she and Markus walked slowly through Djurgården.

Sv: Träden var klädda i djupt röda och gyllene blad.
En: The trees were adorned with deep red and golden leaves.

Sv: Hon älskade naturen och de skiftande årstiderna.
En: She loved nature and the changing seasons.

Sv: Djurgården var hennes plats av frid. Hon var glad över att dela det med Markus.
En: Djurgården was her place of peace, and she was happy to share it with Markus.

Sv: Markus gick vid hennes sida, med en liten nervositet bubblande inom sig.
En: Markus walked beside her, with a hint of nervousness bubbling within him.

Sv: Han ville göra dagen speciell för Elin.
En: He wanted to make the day special for Elin.

Sv: Han hade hört hur mycket hon uppskattade höstens skönhet.
En: He had heard how much she appreciated the beauty of autumn.

Sv: De tog en stig som slingrade sig längs en liten bäck.
En: They took a path that wound along a small stream.

Sv: "Titta där," sa Elin och pekade mot en ekorre som skuttade från gren till gren.
En: "Look there," Elin said, pointing at a squirrel hopping from branch to branch.

Sv: Hon log brett. Markus uppskattade hennes entusiasm.
En: She beamed widely. Markus appreciated her enthusiasm.

Sv: Plötsligt snubblade Elin på en dold rot och föll till marken.
En: Suddenly, Elin tripped on a hidden root and fell to the ground.

Sv: En skarp smärta sköt genom hennes fotled.
En: A sharp pain shot through her ankle.

Sv: Hon satte sig upp och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
En: She sat up, feeling tears stinging behind her eyelids.

Sv: Smärtan var överväldigande.
En: The pain was overwhelming.

Sv: "Elin! Är du okej?" Markus skyndade sig till hennes sida, oro i blicken.
En: "Elin! Are you okay?" Markus hurried to her side, concern in his eyes.

Sv: "Jag tror jag stukade foten," sa hon genom sammanbitna tänder.
En: "I think I twisted my ankle," she said through clenched teeth.

Sv: Markus tittade bekymrat ner på hennes svullna fotled.
En: Markus looked worriedly at her swollen ankle.

Sv: Han ville hjälpa, men visste inte hur.
En: He wanted to help but didn't know how.

Sv: Elin var besviken.
En: Elin felt disappointed.

Sv: Hon hade sett fram emot en hel dag av äventyr med Markus.
En: She had been looking forward to a whole day of adventure with Markus.

Sv: Nu kunde hon knappt stå.
En: Now, she could barely stand.

Sv: Men hon ville inte förstöra dagen.
En: But she didn't want to ruin the day.

Sv: "Vi kan hitta en bänk att vila vid", föreslog Markus.
En: "We could find a bench to rest on," Markus suggested.

Sv: Han hjälpte henne upp långsamt, och med hans stöd linkade de mot en närliggande bänk.
En: He helped her up slowly, and with his support, they hobbled towards a nearby bench.

Sv: När de satte sig ner började Elin känna sig bättre.
En: As they sat down, Elin began to feel better.

Sv: Smärtan dämpades något.
En: The pain subsided somewhat.

Sv: De satt där, lyssnade på vinden genom löven medan de pratade.
En: They sat there, listening to the wind rustling through the leaves while they talked.

Sv: Samtalet flöt lätt, och de delade mer om sina liv.
En: The conversation flowed easily, and they shared more about their lives.

Sv: Markus berättade om sin resa till Italien, och Elin delade sina drömmar om att skriva en bok.
En: Markus told her about his trip to Italy, and Elin shared her dreams of writing a book.

Sv: Markus uppskattade hennes öppenhet.
En: Markus appreciated her openness.

Sv: Elin kände sig stärkt av hans stöd.
En: Elin felt strengthened by his support.

Sv: Efter ett tag sneglade solen genom molnen och det blev kyligare.
En: After a while, the sun peeked through the clouds, and it grew cooler.

Sv: Elin insåg att det var dags att gå hem, men trots smärtan hade dagen blivit något speciellt.
En: Elin realized it was time to head home, but despite the pain, the day had become something special.

Sv: De hade kommit varandra närmare.
En: They had grown closer.

Sv: "Jag kan följa dig hem," erbjöd Markus när de reste sig från bänken.
En: "I can walk you home," Markus offered as they rose from the bench.

Sv: Elin svarade tacksamt.
En: Elin gratefully accepted.

Sv: På vägen tillbaka, med Markus stödjande hand, insåg Elin att det var okej att vara sårbar ibland.
En: On the way back, with Markus's supportive hand, Elin realized that it was okay to be vulnerable sometimes.

Sv: Man fick ta emot hjälp.
En: It was okay to accept help.

Sv: Markus kände sig också annorlunda.
En: Markus felt different too.

Sv: Han hade lärt sig att om man öppnade sig för andra, kunde man få mer tillbaka än man förväntade sig.
En: He had learned that if you open up to others, you can receive more than you expect in return.

Sv: Tillsammans lämnade de Djurgården bakom sig, stärkta av stunden de delat och löven vars prassel fortfarande ekade i deras minnen.
En: Together, they left Djurgården behind, strengthened by the moment they shared and the rustle of the leaves still echoing in their memories.